Traditioner, munkar och hur det började

L-Theanin har lång tradition och historia bakom sig. Det finns tre munkar som har särskilt stor betydelse för upptäckten av L-Theanin och det är Kukai och Saichō, och Esai.
Den Zenbuddhistiska munken Esai som runt år 1190 skrev den första avhandlingen på te, Kissa Yōjōki (喫茶 養生 記, Drick te och förläng liv). I förordet till sin avhandling skriver Esai, ”Te är den mest underbara medicinen för att ge näring åt sin hälsa; det är hemligheten med långt liv.” Det spännande är att förordet beskriver att om man dricker te så det kan ha en positiv effekt på de fem vitala organen. Eisai trodde på en teori om att de fem organen vardera föredrog mat med olika smaker, och han drog slutsatsen att eftersom te är bittert och ”hjärtat älskar bittra saker”, skulle det särskilt gynna hjärtat. Till en början var det bara munkar och samurajer som fick njuta av téet, munkarna kom på att de kunde meditera längre och på ett djupare plan tack vare sitt tedrickande.

Esai tog med sig tesäd från Kina och planterade dem på Shofukuji-templets område i Kyoto. Detta markerade början på teodling i Japan. Att dricka te hade redan varit etablerat i Kina i århundraden, särskilt inom den chan (zen)buddhistiska traditionen, som Esai kom i kontakt med under sina resor.

Esais ansträngningar för att främja te stämmer överens med zenfilosofin om medveten närvaro, enkelhet och uppskattning av nuet. Kopplingen mellan zenbuddhism och te blev djupt rotad i den japanska kulturen, och te-ceremonin, känd som ”chanoyu” eller ”sado,” utvecklades som en ritualistisk och meditativ praxis.

Esais bidrag till införandet av zenbuddhism och teodling i Japan hade en djupgående och varaktig påverkan på den japanska kulturen. Det påverkade inte bara hur te konsumeras utan även estetiken och filosofin kring te-ceremonin. Ideal som harmoni, respekt, renhet och frid, kända som ”de fyra teprinciperna,” blev en integrerad del av te-ceremonin, och Esais arv lever vidare i den rika traditionen av japansk tekultur.

Det är även spännande att samurajerna som var krigare, behövde hålla koncentrationen och skärpan i strid, och drack då te för att hålla skärpta och alerta. Det var inte förrän på 1600-talet som den ”vanliga människan” fick dricka te tack vare att produktionen av te ökade. 
Länder som vanligtvis har ett högt intag av grönt te, som Kina och Japan, har en mycket lägre andel av depression än i västländerna, där intaget av grönt te inte är lika högt.